sjukhus

Jag hatar att gråta.
Det får mig att känna mig svag.
Även fast... det är en styrka, att kunna visa sig svag.
Alla har sina brister.
Men jag hatar att gråta.
Jag vill inte vara ledsen.
Tårar kommer inte hjälpa mig.
Tårar kommer inte göra mig frisk.
Att ha så ont, att ingenting hjälper..
Att bli så jävla hjälplös
Och känna att hoppet, blir enbart en tung hopplöshet.
Så känner jag nu.
Imorgon kommer jag väl vara glad igen.
Eller dagen efter det.
Jag vill inte vara svag.
För det hjälper mig inte.
Jag vet inte vad jag ska göra längre.
Det är så jävla tungt.
Man blir invalidiserad, ledsen, arg, frustrerad, förstörd.
Man blir det då det antingen går åt helvete igen, och man måste åka in.
Eller, så känner man så, då man stannar upp..
Och inser hur jävla helvete allt är egentligen.
Jag är glad, mestadels..
Men det är väl inte äkta alla gånger. Vissa gånger biter man ihop
Håller käften, för att inte sänka stämningen
Eller så försöker man skratta, hur ont det än gör.

Idag är allt åt helvete
Imorgon kanske det är bättre.
Eller dagen efter det.
Men idag ska jag fan låta mig själv må skit
För att få så ont ner i benen, att man knappt kan gå
och måste bli inlagd, för att inte få någon hjälp alls..
Det tär på en till slut.
Att allt, exakt allt, måste vara en kamp.
Räcker det inte med det som jag redan kämpar med?
Tydligen inte.


Smärta.

Att ha ont, varje dag
Vissa dagar vet man knappt att man har ont, det känns nästan inte.
Men ont, det har jag alltid.
Oavsett med morfin, tradolan, alvedon, eller vad jag nu än tar
Så släpper aldrig, aldrig någonsin, det onda.
Det tröttar ut en.
Trött. Det är man jämt.
Vissa dagar, är man piggare, man känner knappt av det.
Men trött, det är jag alltid.
Det spelar ingen roll hur mycket man än sover..
Eller hur mycket man än försöker att inte anstränga sig.
Att vara trött, och att ha ont, det slipper jag aldrig.
Men det gäller att hålla huvudet högt.
Det gäller att försöka ändå, hur jävligt allt än är.
För i slutändan, när man väl tänker efter..
Vad har jag för val?

bra dag!

Idag har jag varit och shoppat med min älskade mammutt, det var superkul!
kände idag att jag mådde såpass bra att jag kunde följa med henne på stan.
Mår så jävla bra av att vara ute och göra "normala, vanliga" saker
Men man vet aldrig hur länge jag får må såhär, eftersom det går upp och ner,
väldigt fort. För fort, det är jävligt jobbigt.
Men det är bara att hoppas att det här håller i sig i några dagar iaf!

skön--t..

så jävla idiot, glömde min handskena som jag ska ha på mig på natten.. så sov utan den..
inte... smart.
Riktigt.. dumt.
har nu en låst hand, bara pekfinger och tumme som jag kan använda på
höger handen.. det gör pissigt ont.
Senan som ska ligga mitt på knogen på långfingret, har glidit snett,
och har hakat fast sig emellan knogarna, kul, vetefan hur jag ska lösa det här..
kan inte gå runt med en låst hand hela helgen, känns lite.. onödigt..
aja... får se hur jag ska lösa detta..

väldigt fint. men har ju iallafall två fingrar som vill va med och fungera
som dom ska. skönt.


...

Ont har jag, fan vad trött jag blir.
Blir att smälla i sig några tabletter så det går över.
Tabletter hit, tabletter dit.
Kommer dö, och återfödas till en tablett.
Det är nästan så man kan käka sig mätt på skiten.
Tragiskt.

Det är jobbigt.
Det är skönt att ha fått sin diagnos, och att jag vet..
att alla vet, vad som är fel på mig.
Men det är jobbigt att sjukdomen är så tragisk.
Att den är livslång.
Och obotlig.
Att jag har problem med hela kroppen.
Och att jag inte vet, om jag kommer bli bättre,
eller om jag kommer bli ännu sämre.
Det är jobbigt att inte veta.
Det är jobbigt att inte kunna göra vad jag vill göra
Men det är bara att bita ihop
Fina vänner som ställer upp, och finns där, stöttar
och försöker förstå, det hjälper mig väldigt mycket.

elina hedberg, du är guld värd
<3

2011-11-25

Var på skolan idag en sväng.
kändes ganska bra, även fast jag var på akuten igår.
Mådde inte så bra, har inte kunnat äta i princip, och jag måste
hålla vikten. Rasade i vikt, alldeles för fort, och lyckades hålla vikten
ganska stadig, men sen så kom det här, åt inte, sov inte som jag skulle
fick feber, mådde allmänt skit.
Sen åkte vi upp och så hamnade jag först på akuten, och sen vart jag skickad
till barn, eftersom jag är där vanligtvis.

Idag så mår jag bättre, otroligt nog. Det går verkligen upp och ner, väldigt fort.
Det är lite små jobbigt att det är så himla upp och ner, det är som att man inte riktigt
kan säga om man mår bra eller dåligt, eftersom det kan svänga på minuter.

Nu ska jag väl lägga mig ner och sova eller något, har inte så mycket mer att göra..
Roligt, så spenderar jag mina fredag-kvällar!
wööpido...

2011-11-23

Vart ett litet uppehåll med att blogga.
Men det är för att jag har mått såpass bra att jag inte hunnit.
Men nu är jag påväg att bli sämre igen känns det som.
Hela kroppen gör ont, väldigt ont.
Fotlederna, ryggen, vaderna, knäna.. det är väl vad som känns värst.
Meningen var "Ska gå på skolan hela veckan!"
Så blev det inte.
Trött, ont, less, det är jobbigt.
Känns förjävligt, rent ut sagt.
Men imorgon ska jag försöka, jag ska.
Måste.
Annars är det väl lika bra att skita i allt?
Iallafall känns det så.

Nu blir det glutta lite serier

over 'n out


2011-11-20

Idag mår jag helt okej, jävligt skönt.
Det är nog tack vare Marielle Persson, super skönt att umgås
med henne igår, vi surrade och hade en allmän myskväll, vilket
jag verkligen behövde.
Har varit ensam ganska mycket nu när jag har varit sjuk
Det har väl varit för att jag inte haft någon ork, och
så har jag haft så himla mycket på sjukhuset,
och då äre väl ganska klart att man försvinner lite.
Imorgon ska jag verkligen försöka åka till skolan.
Hoppas ingenting går snett, eller att jag har för ont
eller att jag spyr av smärtan.
Hoppas verkligen jag kan få må bra imorgon.
För jag saknar verkligen skolan.

Over n' out

bror och kevin på besök

Nu har rikard och kevin varit här på besök, riktigt mysigt. Tänkte bara ladda upp en bild på världens finaste brorson.

Kevin Hellsén
Världens finaste.
<3

lite tankar om ehler-danlos syndrom

Idag har jag ont. Och så är jag trött, även fast jag sovit över 10 timmar..
Jag sover hela tiden, och är trött hela tiden, varför?
Det börjar bli ganska jobbigt. Min ork räcker till att äta frukost, sen är jag trött igen.
Att vara trött hela tiden tär lika mycket på en som att ha ont ta mig fan jämt.
Men det är skönt att veta att smärtan, en del av tröttheten kommer från
diagnosen.
Hur känns det att ha fått diagnos, egentligen?
Det känns bra, men ändå så någonstans är det jobbigt.
Jag är väldigt medveten om vad sjukdomen innebär, och jag har det
redan rätt så jobbigt.. Kommer det bli bättre? Eller kommer det bli sämre?
Eller kommer jag få leva som jag gör nu? Korta, bra perioder, långa jobbiga
väldigt smärtsamma perioder?
Det är frågan, och den är omöjlig att svara på.
Men det känns mycket, mycket bättre av att bara veta vad som är felet.
Att efter snart ett år, med diverse olika undersökningar, prover, röntgen
få svar, på vad som ställer till det för mig.
Idag har jag ont i vänster sida av kroppen ungefär, förutom huvudet.
Blir att kasta i sig lite tradolan och vila lite granna.
Sen får vi se vad dagen har att bjuda på, det brukar ju som sagt bli
bättre efter ett tag, gäller bara att bita ihop när det känns som värst.
over n' out

Trött

Haft fruktansvärt ont idag, meningen var att jag skulle till skolan, men då jag gjorde mig iordning så small
det till i ryggen på mig, lät som om man smällde en bomb eller något, och sen började det göra ont ner i benet också. Har som sagt två diskbråck som strular till det för mig lite då och då.

Men tog smärtlindring och nu äntligen känns det lite bättre. Förhoppningsvis så håller det i sig, för jag har ingen lust alls att ligga inlagd på sjukhus igen..
är även väldigt trött idag, förstår inte riktigt varför.. Är trött hela tiden, spelar ingen roll hur mycket jag än over så är jag ändå alltid trött. Har dragit ner på smärtlindringen och andra mediciner i överlag, men är ändå trött liks förbannat. Men men, bara att se glad ut, skönt att sova iallafall. hehe.

Men för att prata om något annat för en gångs skull så har jag färgat håret :) Vart mörkare röd-brunt, riktigt mörkt haha, men det blev bra =)
Nu ska jag fortsätta se på tv, kanske slänger in ett blogginlägg senare idag.

EDS

Resan upp till Umeå gick bättre än väntat.
Nervositeten var väl extrem, och jag ville bara spy innan jag skulle träffa läkarna.
Men väl framme på sjukhuset och inne i rummet så kändes det mycket bättre.
Peter Nyberg som läkaren hette på klinisk genetik var extremt duktig, och väldigt snäll och trevlig
likaså var Svante Sjöberg från barnkliniken, som även var med lite i slutet av mötet.

Jag fick göra lite undersökningar, kolla igenom mina leder, huden, osv.
Vi fick gå igenom släkten och göra som ett "släktträd" för att se om någon i släkten
hade liknande symptom eller om någon hade Ehler-danlos syndrom, eftersom det är en genetisk ärftlig sjukdom.
Men där hittade vi ingen som hade några liknande symptom eller sjukdomshistoria.
Men man kan även få EDS genom en genetisk mutation, vilket man tror jag har råkat ut för. Den chansen är inte särskilt stor.

Men iallafall, efter allt det där så kom man fram till att jag lider av EDS - överrörlighetstypen.
Det är den "vanligaste" typen, men hela sjukdomen är ovanlig i sig.
Är jävligt glad över att ha fått diagnos, även om sjukdomen är tragisk i sig.
Den är som sagt obotlig, och livslång, men nu har jag fått de svar som jag, mina föräldrar, mina läkare
länge sökt efter. Och nu kan jag äntligen sluta bli misstrodd, få rätt hjälp, och behandling.
Kommer få åka upp till Umeå igen, vet dock inte riktigt när, men då ska jag få träffa några ur smärtteamet
och där kunna få svar på lite mer kring mediciner, behandling och så vidare. Och så kommer även mina läkare i sundsvall kunna få veta hur man ska gå tillväga med behandling osv.

Nu vet jag varför allt händer.
Nu kan ingen säga att jag ljuger.
Fyfan vad skönt.


umeåå

Imorgon 16:10 sätter jag mig på bussen påväg mot umeå, ska sova hos min käre moster och sen klockan 14:00 på onsdag så ska jag äntligen få träffa specialister kring EDS syndrom :)
Idag så har jag varit på handrehab iallafall, körde lite motorik träning, gick väl sådär men man måste ju börja någonstans. Fick även nya tvillingförband som håller ihop lill och ringfinger som inte slits ut på några dagar, så då har man iallafall grejer som håller ! Bra det :) Har en knöl eller svullnad vid fingerleden vid ringfingret på höger hand eller vad det nu var som jag ska hålla ett öga på så att det inte blir värre, annars så kanske jag får ytterligare en handskena för att få knölen att gå tillbaka=)

Kan inte skriva med en penna längre, kan inte använda händerna normalt, så jag hoppas att rehabiliteringen hjälper så småning om.

Hoppas allt går som jag vill när jag väl är i umeå
hoppas läkarna där kan hjälpa mig och ge mig de svar jag behöver
Jag skulle gå under om dom bara säger "Nej, vi kan inget göra, åk hem"
Då skulle jag vara tillbaka på ruta ett igen, och där orkar jag inte hamna igen
Jag vill bara slippa ha så ont.
Förstå varför jag inte har någon ork.
Få svar på varför jag är så dålig hela tiden.
Få svar på varför allt händer mig.
Hitta orsaken till varför jag spyr, när det inte beror på smärta.

Jag vill bara ha den hjälp som jag behöver för att kunna leva ett normalt liv
För ett normalt liv är väl inte så mycket begärt ändå?

Kommer ta med datorn till umeå, men vi får se om jag får tillgång till internet och om jag har ork för att blogga!
over n' out

lite tankar och sånt

Att vara sjuk, men ändå känna sig frisk.
Är man frisk då? Eller är man fortfarande sjuk?
Jag känner mig inte sjuk, även fast jag är det.
Kanske för att jag är så van vid att leva såhär?
Så länge jag känner mig frisk så spelar det inte någon roll om jag är sjuk eller inte.

Iallafall så har jag mått fruktansvärt bra dom senaste två-tre dagarna,
Det är obeskrivligt. Man glömmer bort allt som händer runtomkring, ganska skönt faktiskt.
Det är lite som att byta verklighet en stund.

I övrigt så kan jag berätta lite om vad jag ska göra på sjukhuset i Umeå
Där ska jag få träffa en läkare som jobbar på klinisk genetik. Där jobbar man bland annat med Ehler-Danlos syndrom som jag misstänks ha. Dom ska undersöka mig lite och eventuellt utreda mig för EDS. Ska även träffa en läkare från ett smärtteam som ska kunna hjälpa mig med all smärta som jag dras med hela tiden.

Ehler-Danlos syndrom (EDS) är en sjukdom som drabbar bindväven, bindväv fungerar som kroppens eget klister, och finns överallt i hela kroppen. Därav så drabbas hela kroppen av olika symptom. Bindväven består av kollagen, kollagenet som normalt binder ihop sig tre och tre och ska bilda starka trådar har drabbats av defekter, kollagenkedjornads hållfasthet är försämrad och det medför olika problem.
Som för mig:
Händerna fungerar inte som dom ska.
Ögonen krånglar.
Smärta från i princip varenda led i hela kroppen.
Brutala smärtor i magen.
Leder som hoppar ur led lite då och då.
Extremt överrörliga leder.
Låsningar i bland annat höfter, armbågar, axlar. (Även fler ställen)
Två diskbråck och åldrade diskar i ländryggen.
Och så vidare.





knoge ur led, finger ur led, och en armbåge som är lagomt skev (y'

I Sverige är det ungefär 1700 personer som fått diagnosen EDS, sjukdomen tillhör gruppen "Sällsynta diagnoser"
Många fler har sjukdomen, men eftersom så få vet något om EDS, så får många fel diagnos eller ingen diagnos alls. Varför det är så är för att många landsting saknar specialister kring sjukdomen.
Sjukdomen är livslång och obotlig, men det finns olika sett att behandla och lindra den med.
Som till exempel smärtlindring, hjälpmedel av olika slag och sjukgymnastik.

För mig så skulle det vara skönt att få diagnos. Det skulle ge mig svar på frågor som ingen har lyckats besvara, och personligen är jag ganska säker på att det är EDS som jag lider av. Även mina läkare här i Sundsvall verkar vara rätt säker på att det är EDS som ställer till det för mig. Om jag får diagnos så kan man börja lära sig hantera allt som händer bättre, få rätt behandling, bättre bemötande, och få de svar som man länge sökt efter helt enkelt. :)
Nu blir det att glo tv en stund sen sova:)
over n' out

Kung dag!


Varit i skolan, skrattade så jag inte visste vart jag skulle ta vägen ungefär, haha.. Åt vad vet jag inte dock..
Sen efter skolan så åkte jag ut till Emma Rönnqvist, lagade kung go mat, surrade, och sov som ett par grisar.

Nu sitter jag hemma hos Hampus med Elias och lanar facebook.
*
Jag mår så jävla bra precis nu, jag känner mig så jävla frisk, det är en sån jävla underbar känsla. Obeskrivligt.

I övrigt så är det snart dags för resan upp till Umeå. Blir ingen skolan förrän torsdag, för har möten på sjukhuset hela måndagen, och på tisdag ska jag träffa min ena läkare på barnkliniken sen åker jag, mamma och pappa upp till Umeå inför mötet som jag har med en läkare från smärtteamet och en läkare från klinisk genetik, det ser man fram emot =) 

Idag mår jag bra
livet leker kort sagt!



lite tankar och sånt

Insåg nu att den här veckan har varit väldigt lugn gällande sjukhusbesök.
Ska till en av mina huvudansvariga läkare imorgon och så har jag inget på fredag, skönt.
Nästa vecka är det dock sjukt många möten.
Måndag 14/11
13:00 Handrehabilitering
14:00 Rehab: Sjukgymnastik med sjukgymnasten
Tisdag 15/11
Tid (?) Träffa min läkare på barnkliniken
Onsdag 16/11:
14:00 Möte på Umeå sjukhus med specialister kring EDS från klinisk genetik
Torsdag 17/11
Tid (?) Återbesök på ögonmottagningen
.... Bara fem möten på en vecka, bara... haha.. trött jag blir.

Iallafall~
Har legat och låtit tankarna snurrat kring allt mellan himmel och jord nu i några timmar..
..Det är inte bara en massa negativa saker med att vara sjuk och har det som jag har det jämt..
För då man är sjuk nästan jämt och har en bättre period, så inser man att man ser saker och ting på ett annat sett. Man finner ett helt annat värde kring saker som många ser som självklara saker i vardagen, man uppskattar saker på ett sett som många andra inte gör. Materiella ting är inte lika viktigt, utan att kanske vara i skolan, klara av att åka buss, gå utan kryckor, det är vad som blir viktigt och det är vad man värdesätter mest.
Jag vill inte bli sedd som sjuk, även fast jag är det.
Jag är ju van att leva som jag gör, man vänjer sig och lär sig leva med att ha ont. För dom som är blind, dom lär sig leva med det och de som är rullstolsbundna lär sig leva med det, man ser dom inte som sjuk.
Och att ha ont varje dag, hela dagarna.. Man vänjer sig, det blir en del av min vardag, och man lär sig att leva med det helt enkelt.
Det som känns viktigt är att dom runtomkring inte går runt och undrar, utan istället frågar mig om dom vill veta något, för jag vill hellre att vänner/familj/lärare osv, ska veta och förstå hur saker och ting är, och varför saker och ting händer samt vad det innebär, vilket kan göra det lättare att inte se mig som sjuk.
Tyck inte synd om mig. Mitt liv ser ut såhär. Man kan tycka att det är tragiskt, men det är inte synd om mig. För tycker man det, så är det som att säga "Stackars dig för att du lever ditt liv utifrån dina förutsättningar" eller hur jag ska uttrycka mig
Jag försöker hålla huvudet högt så gott det går, ibland är det jobbigt, och ibland känns det jävligt tungt.
Man kan prata om alla sjukdomsrelaterade saker någon gång ibland, men inte jämt.
Man blir inte friskare av blickar som skriker "Stackars dig, du är så sjuk" Och man blir inte heller friskare av att prata om det hela tiden.
För mig är det viktigare att om jag har kryckor, att låtsas som om dom inte finns, eller att man inte ser alla handskenor som jag har, utan istället att man ser mig som vilken människa som helst.
Då är det som att man glömmer allt som är åt helvete, och istället får känna sig "frisk" och att man får prata om och tänka på andra saker.. Känna sig som vilket tonåring som helst, och även göra lite mer vardagliga normala saker helt enkelt :)

För man får inte känna sig som en tonåring och göra de saker ungdomar normalt gör..
Istället så ska man tänka på mediciner, tider, läkarbesök, få ihop det med skjuts, hålla koll på alla doser på medicinerna, vilka man inte får ta med andra tabletter, när man ska ta dom, vilka som ska trappas ur, trappas in, informera läkarna om hur det går... Det kräver tid, och fruktansvärt mycket ansvar, och omedvetet så "växer man upp" och  då glömmer man nästan bort att man är 17 år gammal.

Ska iallafall till skolan åtminstone en lektion innan jag ska till sjukhuset, haft jävligt ont nu på kvällen, och har spytt p.g.a smärtan... heh... gott... nä. Men ska ta det lugnt så det inte blir för mycket :)

Nu ska jag dejta kudden! 
over n' out


.......

Blev inte någon skola idag.. Trodde jag skulle fixa det, men tyvärr så gick det inte.
Har för ont i högerbenet och har legat sömnlös hela natten, sov en halvtimme men det är inget att hurra över precis.. Less man blir.

Att leva med ständig smärta, man vänjer sig, det gör man, och man blir mer tålig när det kommer till smärta, men att aldrig få slippa att ha ont, vissa dagar så känner man knappt att det gör ont, men ont, det har jag alltid. Mer eller mindre, det är jävligt tungt ibland. Och på något konstigt sett så känner man sig så liten, maktlös, och ibland även ensam. Det är fan inte rättvist.
Ett normalt liv är det enda man önskar sig, eller iallafall att jag får leva lite, bara lite åtminstone mer normalt än vad jag gör nu. För jag är inte döende, men jag är på sjukhus så ofta, och umgås mer med mina läkare än vad jag gör med mina kompisar, och vart någonstans låter det som ett normalt tonårsliv?
Jag vill också gå i skolan, och ha problem som att inte veta vad man ska ha för kläder, jag vill vara frisk.


Jag vill slippa ha ont.
Har du spytt av smärta någon gång? Det har jag. Händer inte flera gånger om dagen längre. Ibland är det bara varannan dag, men spyr p.g.a smärta, det är inte ovanligt. Att dra tillbaka en axel som gått ur led, eller fingrar, knogar osv.. Det gör ont.
Har du vaknat av att du har så fruktansvärt, obeskrivligt, overkligt, ont? Och varför du har så ont, är att något gått ur led medans du sov, det är fruktansvärt jobbigt. Och leden måste ju tillbaka rätt... Så det är bara att bita ihop och få det gjort.
Kan du tänka dig att inte klara av dagen utan massa tabletter, som exempelvis morfin eller liknande? Jag vet hur det är, för så ser min verklighet ut.
Jag är 17 år. Jag är inte döende.
Jag vill bara få leva ett normalt liv, varför ska det behöva vara såhär för?
Det är bara så jävla orättvist.

Nu har man fått ur sig det, skönt!
ska försöka se om man kan få något vettigt gjort.
over N' out


första gången någonsin man bloggar då! ...

... Meeen någongång måste väl vara den första antar jag.
Först av allt så måste jag tacka Zewe som fixade bloggen, vart sjukt nöjd, så stort tack!
För fler designer och annat trevligt så kan man besöka zewe's blogg: http://zewebergstrom.blogg.se/ =)

Men iallafall! Första inlägget får väl bli som en liten introduktion, eller vad jag ska kalla det!

Och trodde helt ärligt att jag aldrig att jag skulle skaffa mig en blogg.. HEH fel man hade! =D

-Men då kom jag fram till att jag kan få utlopp för mina känslor, tankar och kunna få någonstans att skriva av sig om allt som är på sjukhuset, och med allt som händer med mig då det alltid händer någonting nytt..

Tragiskt nog så är jag, troligtvis även de runtom mig van att jag nästan hela tiden är sjuk eller att det är alltid något som händer mig. Man blir i princip förvånad om jag är frisk, och kanske inte behöver ha massor eller iallafall inte lika många olika typer av handskenor eller kryckor, äta mindre tabletter för att halvdant ta sig igenom vardagen, många piller ändå, men inte samma mängd som hur mycket man "normalt" brukar stoppa i sig.

Om det är så, att man mår bättre, och att man t.ex kommer försent till skolan av vad som många andra ser som vanliga, normala, kanske självklara saker  t.ex missa bussen, försov sig osv, men att jag också känner mig helt okej, och inte är sen p.g.a sjukhusbesök, utan jag kanske missade bussen, eller att man kanske struntade i någon lektion för sängen var skönare än vanligt.. Det förvånar andra, även mig själv.

Så vad är det för fel på mig? Allmänt så är jag väl lite tappad i golvet, med ADHD ett plus i kanten liksom! Annars så.. Nästan lättare att fråga vad det inte är fel på, och vad som inte har hänt, haha.
~
Då 2010 gick mot sitt slut, så sa iag till mamma "2011 så ska jag börja leva ett nytt liv, utan sjukhus. Nu har jag varit där tillräckligt minst sagt" ................ . .... . .. . ... Men nä.
Hela 2011 så har jag varit så mycket på sjukhuset så man kan kalla det mitt andra hem i princip.
16/11 så ska jag få åka till Umeå sjukhus, och starta en utredning med hjälp av specialister kring en sjukdom som heter Ehler-Danlos syndrom (EDS). Mina läkare här i Sundsvall är väldigt säkra på att det här är vad som är fel, men känner att dom inte vet hur man ska behandla och bemöta EDS-patienter och lämnar då över allt från utredning, diagnostisering, behandling, osv så att allt görs på ett ställe och att jag ska få bästa hjälp och bli utredd av de som verkligen kan. ( EDS är så ovanlig, och väldigt få landsting har specialister kring sjukdomen vilket gör att väldigt få inom vården får vetskap & kunskap om sjukdomen vissa har inte hört talas om den.)

-Men, vad är då EDS och vad innebär det för den som har sjukdomen?
EDS är obotlig, och en livslång sjukdom. Ehler-Danlos syndrom tillhör gruppen "Sällsynta/ovanliga diagnoser"
Sjukdomen påverkar hela kroppen kort sagt och ont, det har man, ->men! Man har bättre perioder då man kan känna sig helt frisk. Men.. "efter regn kommer solsken" -Men även tvärtom.
Så kommer skriva mycket om det, även andra saker också som händer!

Kommer gå in mer på vad EDS om folk undrar så att säga:), men nu ska jag föröka få en lyckad dejt med john blund och vänstra lite med kudden, skola idag förhoppningsvis! Bara att pass på då man inte har piss ont!

over n' out