Nu är det snart dags att åka upp till Umeå sjukhus.

På tisdag åker jag och mamma upp och sover hos min moster,
sen på onsdag-torsdag så ska jag få träffa ett smärtteam.

Nervositeten växer för varje timme som går..
Tankar i form av frågor ekar i huvudet hela tiden,
frågor som:
"Kommer dom kunna hjälpa mig?"
"Kommer dom behandla mig bra?"
"Kommer det här bara vara förgäves?"
"Vågar jag hoppas på att jag kommer få någon hjälp alls?"

Efter alla missförstånd från Sundsvalls sjukhus så
går det inte att slappna av.
Man är mer van vid att bli kränkt, nedtryckt, sårad, besviken
än att bli hjälpt, finna hopp, eller lösningar.

Morfinet ska bort, har mina läkare bestämt.
Jag förstår dom. Men, dom tänker inte efter alls..
Ta bort morfinet, utan att ha någon plan på vad man ska
sätta in istället. Det känns inte bra.

För lets face it, jag kan inte leva utan smärtlindring.
"Du kan äta antiinflammatoriska preparat"
- Jag har många olika typer av smärtor samtidigt, inte bara inflammationssmärtor.
En alvedon tar inte bort smärtan efter att ha dragit tillbaka en led som gått ur led.

I've heard this life is overrated
But I hope that it gets better as we go..