20120924 - Josefin

Idag tänkte jag tillägna mitt blogginlägg åt min fina,
starka vän Josefin. Lärde känna henne på lekterapin på
sundsvalls sjukhus, och jag kunde inte vara gladare
över att jag fick chansen att lära känna henne.

Hon kämpar som jag, varje dag.
Och hon inspirerar mig, och andra varje dag.
Jag är stolt över att kalla henne för min vän.

Trots allt hon tvingas gå igenom, så sprider hon alltid glädje,
hon sprider leenden, och hon får en alltid att bli glad.
Hon är en såndär människa, man önskar det fanns fler av.

En såndär människa, som förtjänar allt gott här i världen.
Josefin, du är så stark, underbar, snäll, och oavsett vad så
ska du veta att du betyder så fruktansvärt mycket för mig.
Och jag kommer alltid finnas där för dig, genom det svåra,
och genom det lätta. Och jag hoppas att jag får dela fler
underbara skratt med dig, och skapa ännu fler minnen,

Du är otrolig, jag älskar dig min fina vän!
Du inspirerar mig till att kämpa mer, och du visar
verkligen hur man ska tackla alla problem som kommer.
Du är bäst helt enkelt.
(`v´)
  v


20120922 - Påväg tillbaka.

Efter allt skit som varit 1,5 vecka tillbaka, så är jag
påväg tillbaka, påväg upp, varit och tränat idag,
och ställde mig på vågen, och såg att jag
gått ner 13 kilo på 2 månader,

bra jobbat!
Var på akuten i förrigår, och två dagar innan
det var jag även på akuten, ryggsmärtor som
var värre än vanligt, och kramper så jag bara
rycker helt okontrollerat, fick åka ambulans
i förrigår eftersom jag inte ens tog mig ner för trapporna,

blev nerdrogad, och sen fick jag lustgas så att jag skulle
klara av att ta mig ner för trapporna.
Läkaren som jobbade var han jag träffade 2 dagar innan det besöket,
och han är super bra, han förstår att man måste smärtlindra,
försena försämringen, få mig på fötter, lyssna, och göra sitt jobb helt enkelt.

Jobbigt att behöva bli dålig hela tiden dock.
Komma upp på fötter, hitta den där styrkan som gör att man fortsätter
att kämpa, nu har jag carl som ger mig styrka, men, man måste även ha
en egen styrka. Och att veta, att jag kommer bli dålig igen, jag kommer behöva åka till
akuten igen, är ganska jobbigt. Det är min verklighet.
Ibland önskar jag bara att jag fick slippa, helt och hållet.
Men men, sånt är livet, bara att kämpa på helt enkelt!

"Keep smiling, it makes people wondering what you're up to"


20120919 - Kramper.

Verkar som att jag utvecklat någon allergi.
Kliar sönder mina ben, enbart från knäna ner till fotlederna,
ingen annanstans, väldigt konstigt.
Ska på vårdcentralen idag och prata med dom om det.

Iallafall så var jag på akuten igår.
Hade så ont så jag började krampa.
Ryggen, benen, höfterna,
Verkar vara i ett sådant skov igen, där allt
ska kännas jobbigt kroppsligt.

Varför jag inte åkte in tidigare, då smärtan började tidigt på morgonen,
var väl enbart för att jag blev så ärrad av medicinläkaren sist jag var inne,
att jag var rädd att jag skulle bli bemött på samma sätt.
Det är jätte jobbigt, att känna rädsla för vården, känna rädsla
för att söka hjälp, trots att hjälpen bara ska finnas där, då det är deras jobb.

Jag börjar bli orolig över att jag inte kommer få hjälp den dagen jag är döende.
Eftersom det är så ovanligt med bra läkare, och eftersom dom blir mer och mer
knepig efter varje gång jag varit inne på sjukhuset, så....... jag antar att jag
alltid kommer behöva känna en oro över att ens kunna få hjälp då det behövs.
Good job sundsvalls sjukhus, good f*cking job.

Folk undrar varför jag är arg när jag är på sjukhus.
Och folk klagar runt om på deras liv, hur jobbigt det är
att inte få tag i sin favorittröja, eller att dom har läxor,
eller vad det nu än kan vara. Visst, allas problem väger olika beroende
på vilka erfarenheter man har. Men, snälla, jorden går inte under för att
tröjan är borta, eller att någon tjej är kaxig, eller för att man har läxor.
Snälla, klaga inte på skitsaker i min närhet, orkar inte höra något mer, just nu.

20120917 - att inte bli tagen på allvar.

Idag påväg till gymmet, så ringer telefonen.
Det står "okänd" på displayen, och då
får man den där känslan av att det är sjukhuset, även om
klockan var över 18.

Då är det verksamhetschefen på ortopeden som ringer.
Man känner en liten glädje, kanske en form av förhoppning,
då medicins verksamhetschef var så förstående, tog saken som var
i fråga på ett sådant allvar, att ortopedens verksamhetschef, skulle vara likadan.

Men icke. En av hans anställda ortopedläkare, kränkte mig i vintras.
Han sa att sånna som jag, hörde hemma på psyket.
Vad nu sånna som jag, innebär egentligen, vet jag inte.
Han sa att allt som hände mig, var inbillning, trots bevis från röntgenplåtar,
trots min diagnos, trots alla problem jag har, så skulle jag "söka i mitt inre."
För enligt han, var det där felet satt.

Opererar man någon när det bara är psykiskt?
Nej.
Blir man skickad till specialister för att få hjälp i en helt annan stad,
för att läkarna här står handfallna och inte vet vad dom ska ta sig till?
Nej.

Trots det, så, hittade jag bara på. Och verksamhetschefen sa att det
var mitt problem. Om en av hans anställda som han är ansvarig för kränker någon annan,
så är det hans ansvar, och hans problem.
Nu blir det ytterligare en anmälan.
Förbannade jävla helvete.
Sundsvalls sjukhus, har inte bara nått botten, dom gräver sig längre och längre ner.

20120914 - Anmälan

Har nu polisanmält läkaren, och väntar på papprena från
socialstyrelsen så jag kan anmäla dit med.
-Har även ringt och gjort en anmälan till patientnämnden,
och tidigare idag var jag och pratade med verksamhetschefen
på medicin, och ställde några krav på hur man skulle hantera
den här situationen.

Faktiskt så kändes det som om jag blev tagen på allvar.
Polisen tog mig också på allvar, och sa att dom tyckte det var
bra att jag står på mig och gör min anmälan.

Verksamhetschefen lovade att höra av sig efter hon pratat
med läkaren, så det är bara att vänta och se.
Hoppas även att det blir något av anmälan till polisen,
så att den inte läggs ner.


Polisen sa även att jag skulle få kontakt med brottsofferenheten eller
vad det nu hette, så att jag får någon att prata med.
Eftersom jag blev såpass kränkt, ledsen, och knäckt psykiskt av händelsen,
så kan det nog vara bra.

Take care!



20120912 - Skadad av vården.

Att bli mer skadad av vården, än hjälpt, är rent ut sagt, förjävligt.
Att ligga med svåra smärtor, smärtor som är bland de värsta
jag varit med om i hela mitt liv,
att bli lovad smärtlindring,
för att sen få höra av läkaren att jag ska lida.

Jag frågade honom i frustration, och i tårar
"Ska du låta mig lida?"
Svaret blev: Ja, du ska lida.
Vem säger så, efter flera, flera års utbildning för att bli
någon som ska hjälpa andra människor?
Och senare, låste mitt finger sig, på den hand jag opererat,
och jag bad, grinade, skrek av smärta "Ring läkaren, han måste
ringa ortopeden så dom kan fixa mitt finger, det får absolut inte bli såhär,
inte på den relativt nyligen opererade handen"

Får då till svar:
"Läkaren kommer inte hjälpa dig förrän dina föräldrar är här"
Ursäkta? Jag är myndig. Det är som att säga till en 80-årig person
"Nej du får ingen hjälp, för dina föräldrar är död och kan inte komma hit."
Vad spelar det för roll?
Pappa kom till mig som låg och grinade på sjukhuset, pappa bor i njurunda,
och det blir ju en bit att åka, och sen har han ju även ett jobb, ett liv, och att
få åka till ett sjukhus, och läkaren inte ens kommer upp, trots att han åkte dit,
är väl bara beklagligt, klockan 2 på natten, när jag väl somnat av ren utmattning,
vaknar jag av någon som sliter tag i min hand och tvärtrycker på fingret, inte försiktig
för fem öre, och sen gled det tillbaka till samma felaktiga position.
Det enda han sa var "Det där är inget vi tänker göra åt."
Pga min adhd, så kan jag få svårt med beröring, speciellt om jag är ledsen,
upprörd, eller har ont. Försökte förklara för läkaren att jag inte ville bli
rörd av honom, men han lät mig inte ens prata.
Att han då väcker mig
genom att slita och dra i fingret, när jag vill att man frågar om det är
okej att röra mig, är också fel. Man ska respektera patienten, och dess problem.

Dagen efter skyndar sig sköterskan att ringa handrehab, och dom kom så fort som dom

kunde och hjälpte mig. Då hade smärtan från handen hunnit sprida sig upp i armen och i axeln.

Läkaren vägrade hjälpa mig, enbart för att han inte tyckte om mig.
Tjänstefel, kränkning, vanvård, kalla det vad som helst, fel, det var det.
Ringt socialstyrelsen, och dom håller med om att jag ska göra en anmälan.
Vilket jag ska. Nu är det nog.



20120908 - Tatuerat mig igen - awesome

Tatueringen blev så sjukt bra!
Kom 12:00 till tatueringsmaskinen, var ute där ifrån vid 16,50-17,00 tiden.
Haha, sjukt duktig där iallafall! Noggranna med, tatueringen är inte jätte stor,
Men det var mycket småpill och smådetaljer. vilket gjorde att det tog närmare 5 timmar
från att komma dit till att vara påväg hem.

Från lite bra saker till dåliga, har blivit förkyld nu mitt i alltihop,
Vilket är väldigt jobbigt, hela min kropp börja strejka vid förkylningar,
och jag vill inte till sjukhuset.
Bara hoppas att jag klarar av att härda när det blir som värst, för det kommer.
Imorgon kommer det nog kännas rätt ordentligt, överallt.
Vet inte vad det är, är väl att mitt psyke inte heller är lika starkt när jag blir förkyld,
Vilket gör att man känner sig, liten, ynklig, och det gör en svagare eller något..

Aja, ska inte klaga, kunde varit mycket värre!
yay, pokemon, haha

20120905 - Tatuering / plugg

På fredag är det dags för en ny tatuering!
Ska göra den på Tatueringsmaskinen i stan,
så fort den är gjord kommer jag lägga upp en bild här så
man kan se! Spännande.

Vaknade ordentligt sent idag, skulle vara på sjukhuset 10.40,
bor ju på Södermalm, klev upp vid 10, gjorde mig iordning, stressen
var helt otroligt jobbig, men jag lyckades komma enbart 11 minuter sent!
Good job.

Sen efter sjukhuset, var det att åka till skolan, hann med två lektioner,
som gick väldigt bra faktiskt, så nu har jag lite flyt iallafall!

Tänkte ta och passa på att säga att jag har världens bästa mamma,
som jag älskar över allt annat på denna jord, och jag måste
tacka henne för den otroliga styrka hon visat när det har varit svårt.
Vet att hon brukar kika in på min blogg ibland, så hon blir säkert
glad när hon läser detta, love you mamma!

Nu blir det onsdagsmys med älsklingen!
Take care


20120902 - Att inte ge upp

Var och tränade med Josefine idag.
Att träna så mycket som jag gör,
trots att ha den sjukdom jag har, och träna såpass hårt,
det är ganska starkt gjort, iallafall tycker jag det.

Att välja att inte ge upp, att inte låta sjukdomen vinna
och ta över ens vardag.
-Även fast sjukdomen är en del av dig.
Jag vill aldrig bli sedd som sjuk, det vill nog ingen.
Min sjukdom är inte bara en del av min vardag,
det är inte jag och min sjukdom.
Sjukdomen är en stor del av mitt liv.

Det gäller bara att lära sig hantera den, oavsett vad.
Att acceptera att man kommer bli dålig igen.
Och att förstå, att om man vill, så tar man sig upp igen.
Men att man måste låta sig själv vara ledsen, arg, besviken,
förbannad, less, trött.

Efter träningen på gymmet idag, så började jag först blöda näsblod,
kände att blodtrycket var högt, man mår på ett speciellt sett då, som inte går
att beskriva. Illamåendet var värre än när man är ordentligt magsjuk.
Och sen kräktes man mängder.
Men det var lugnt sen, men nu mår jag inte heller så fruktansvärt bra.
Carl kommer hem från jobbet sen och tar hand om mig, så det ordnar sig nog.

Allt löser sig tillslut, det gäller bara att ha tålamod helt enkelt.

Take care!

20120901 - Lady Gaga

The Darkness samt Lady Gaga var otroligt bra!
Båda gav verkligen allt, och båda överträffade mina förväntningar.
Roligast var väl när det vart sånt drag när Lady gaga körde låten
Judas och strömmen i hela globen dog. Hon skämdes en del över det,
och improviserade ihop något under tiden tills strömmen kom tillbaka,
och hon kändes väldigt personlig, vilket gjorde saken ännu bättre.

Vi åt ute, shoppade, såg på spelningen, och hade det väldigt bra
helt enkelt. 5/5 toasters!

Nu har man väl bara lite dödsångest och känner att man måste träna
som en dåre enbart för att man åt väl som en häst när man var där nere.

Men det ska jag ta tag i!
Känner att man måste vila upp sig lite bara.
Kroppen börjar skrika åt mig att ta det lugnt,
så det
är väl bara att lyssna så gott det går.
Har städat, diskat, vikit tvätt, samlat på mig lite allmänna vuxen
och kvinnopoäng, ska vänta på mammutten nu och sen åka och handla

Take care!